Visst är det ganska konstigt vad man delar med sig ibland? Vissa sammanhang gör att man får nånslags samhörighet och känner att man kan spilla ut all möjlig information som i andra sammanhang skulle kännas väldigt tabu eller för privat.
Jag har berättat saker för i (i stort sett) främmande personer som jag aldrig skulle vilja eller våga berätta för någon av mina närmaste vänner. Varför är det så? Jag har suttit i pausen på föräldramöten och hört en mamma berätta om utmattningsdepression hon håller på och hämtar sig ifrån och hur dåligt hennes barn mått under tiden. Jag hör grannar berätta om sin pressade ekonomi och sina skyhöga lån. Nästa svär över svärföräldrarna aldrig lämnar dem ifred.
På en träff på BVC hör jag mig själv berätta väldigt ingående detaljer om mina bröst. En annan om sitt söndertrasade underliv. Vad märkligt det skulle bli att mötas på en annan plats. T.ex i tunnelbanan. Skulle jag kunna se henne som något annat än hon vars underliv sprack från kant till kant. Skulle hon nånsin kunna se mig och inte undra hur mina bröst läkt?
