Skidsemester = himmelriket?

Jag har jättemånga fina familjeminnen från skidsemestrar där hela familjen samlades runt det gemensamma intresset. Vi skidade om dagarna och umgicks på kvällarna, bastade och eldade i öppna spisen. Vi spelade spel och tittade på Razzel på TV. Ofta sken solen på dagarna, men även när det var snöstorm så var man ute i backarna. För det var ju så roligt!

Sen jag fick egna barn har det av flera anledningar inte blivit så mycket skidåkning och jag har faktiskt haft lite ångest för mina barns sena slalomdebut. Men i år blev det av och vi åkte till Åre. Vilket himmelrike! Vårsolen sken, snö fanns i mängder och backarna var inte alls packade eftersom det var lågsäsong. 

Succén var ett faktum och eftersom barn är barn så lärde de sig så såklart jättefort. Redan första dagen kunde de svänga och åka lift. Och den eventuella ångest jag haft för att de börjat för sent var som bortblåst. 

Eftersom det inte var en vecka med skollov var backarna istället fyllda med barnfamiljer med rätt små barn. Det är vidunderligt gulligt med 2½åringar som tar sig ner för backana enbart vickandes lite på rumpan. Men det är lika vidunderligt jobbigt att se hur många föräldrar som bryter ihop och kommer ut som rena monstren när deras barn trilskas. Jag såg många avskräckande exempel kan jag säga... och man förstår ju varför.

Man lägger ner mycket pengar, tid och energi för att komma iväg. Har man en bebis måste man ha vagn som man ska knalla runt med i djuup snö. Har man en 1½-2åring kanske man måste kånka runt på den i en bärmes halva dagarna. Och alla barn under 4 måste ha hjälp med att bära utrustning, bli lyfta hit och dit, få skidorna rätt etc etc. Det är tungt fysiskt jobb med andra ord.

Och alla pengar det kostar... ojoj. Vi hade vår stuga gratis (tack svärfar) men annars hade vi säkert fått punga ut med 5-7-10tusen i hyra. Lägg på det resan dit (oavsett egen bil eller tåg=dyrt!), liftkort, hyra/köpa utrustning, lunch i backen etc etc. Kulorna rullar iväg fort.  

Och så har ungen en "dålig dag", "vill inte", trilskas med hjälmen eller vad som helst. Klart man blir galen! Det hade jag också blivit. Därför är jag faktiskt glad att vi inte kommit iväg förrän nu när mina stora barn är rätt stora, resonliga och förstår mer. Jag vet att jag hade stått och gapat åt min 3½åring som inte ville ha hjälm, hotat alt. mutat min 4åring som vägrade gå i skolskola eller skällt på min 2åring som inte ville gå och kissa i tid.     

Lämna gärna en kommentar!

hsirwall (2008-04-07 11:53)
Ja, usch, jag förstår inte varför vissa föräldrar ÄR så där?? Jag känner, tack och lov, inte igen mig i alla fall!

När vi åkte till fjällen för första gången med barn förra året, var Jeppe 6 år och Kalle 6 månader. Vi var helt inställda på en vecka där vår egna intressen fick stå tillbaka lite, för så är det ju när man har barn, oavsett om man är hemma eller bortrest. Vi hade inga jätteförväntningar på Jespers intresse för skidåkning och slapp därför bli besvikna när han inte ville gå i skidskola, eller de där dagarna när han helt ratade skidorna och istället ville gräva snögrotta utanför stugan. Visst - vi hade lagt ut pengar och hyrt skidutrustning för hela veckan. Men vad är mest värt - glada barn som gör det de tycker är kul, även om det betyder att dyra utrustningen ligger och samlar damm vissa dagar, eller ledsna och griniga barn som släpas runt i allehanda backar för att "nu ska vi minsann få valuta för pengarna!?"
Jag vet vilka föräldrar du talar om, Mia och jag är såååå glad att jag inte är en av dem.