Jag älskar att vara hemma så mycket att det kanske gränsar till inskränkthet. Det kan ibland gå flera veckor utan att jag åker till stan eller upplever något mer extravagant än hämtningar och lämningar av barn samt storhandlingar på närmaste Ica. Men jag stortrivs hemma och nöjer mig med de utsvävningar modern teknik kan erbjuda (läs: surfa, glo på TV, skicka SMS). Mitt hem är min borg.
Många kvinnor upplever att hemmet är ännu en källa av stress och krav. När de kommer hem från ett jobb där chefen kanske kräver omänskligt mycket och kollegorna snackar bakom ryggen så skulle de behöva komma till en lugn och trygg plats utan massa krav.
Istället upplever de ännu mer krav, ännu mera stress när de kommer hem. Alla måsten som pockar i form av oputsade fönster, dammråttor i hörnen, gympapåsar att packa och gamla matsäckar att rensa. Etc. Och så vidare. Lägg till de alla de mer eller mindre uttalade krav från man, barn och sig själv att vara problemlösaren, projektledaren och målvakten som parerar för och fångar upp allt som kan störa livspusslet.
För sån är ofta kvinnans roll. Hon löser det mesta, har hela familjens schema i huvudet och håller alla bollar i luften. Stress är skadligt i många hänseenden, och allt fler kvinnor drabbas allt tidigare av hjärtproblem.
Jag förstår om kvinnor inte alltid ser fram emot att komma hem. Jag tycker att alla ska känna att hemmet är en plats där man känner sig trygg, avspänd och uppskattad för den man är istället för vad man gör. Först då kan man koppla av och göra sig redo att möta en större och mer kravfylld omvärld.
Jag tycker Per Hagman har fel när han säger att komma hem ska vara som en schlager. Schlager för mig är dunder, brak och stora känslor. Inget av det vill jag hitta hemma - att komma hem ska vara som sakta vågskvalp eller nåt.
