Tänk vad man glömmer..... Okej, det är visserligen 5½ år mellan mina barn, men jag häpnas dagligen över hur mycket man glömmer/förtränger om hur det är att ha en bebis!
Kalle blir 10 månader imorgon och är inne i en super-duper-innerligt-uschlig fas! Klängig som en liten apunge (och då kan jag meddela att han väger nästan 10 kg och inte alls är lika petit som en silkesapa precis). Jag får inte gå ut ur rummet han befinner sig i ens för två sekunder innan han börjar gnälla och kommer krypande... Det känns som att jag bär på honom varje vaken stund och de gånger jag inte kan bära, pga att jag bär något annat, gallskriker han och liksom lindar sig runt mina ben så att jag omöjligen kan gå, knappt ens stå... Visst är det väl underbart! Det som i och för sig är skönt den här gången är att man någonstans, långt därinne under den förtryckta aggressionen och frustrationen, vet att det går över. Det är bara en fas.
Herre gud vad jag avskyr faser! Precis lika mycket som jag avskyr begreppet ”trotsålder”. Vad jag har erfarit finns det ”no such thing” som trotsålder. Det är mer som ett ständigt trotsande med några få, lugna dalar, som i snitt varar upp till tre-fyra dagar. Sedan barkar det lös igen, som om telningen behövde några dagars vila/uppladdning för att orka med nästa omgång. Ja, nog är det en prövning att vara förälder alltid. Vilken makalös tur att en kram av små lortiga barnarmar värmer så innerligt. Och vilken tur att en snorig bebispuss gör att man får energi till ännu ett maratonlopp!
