Expressen skriver idag om Wilma som har en ärftlig, obotlig sjukdom som kommer ta Wilmas liv. Det finns ingen bot. Wilma har just fyllt 4år, och kommer dö vilken dag som helst. Sjukdomen har brutit ner hennes hjärna så att hon inte kunde blåsa ut ljusen på sin tårta. Inte ens skratta kan hon. Den enda form av kommunikation som återstår är en extra inandning när hon känner sin mammas parfym.
Jag kan inte läsa mer. Det gör för ont. Ett litet barn ska snart dö. Hon är omgärdad av en familj som älskar henne och som kommer ha fina minnen av lillasyster Wilma. Det känns om - än fruktansvärt - fint att hon är älskad och trygg ända tills slutet.
Men samtidigt undrar man ju vad expressens reporter gör där? Varför tas det kort på Wilmas tårta (som hon inte själv kan äta eftersom all näring hon får kommer via sond direkt in i magen) och varför berättar mamma Marie om hur gravsten ska se ut?
Står man inför något så här oerhört tragiskt få berätta och få stöd. Sorg måste få synas och beröra. Jag unnar verkligen den här familjen allt stöd de kan få. Men är en kvällstidning verkligen det bästa sättet? Och måste det ske med stora bilder i ett laddat och privat ögonblick? Jag kan inte annat än tycka att det är makabert att utnyttja den oerhörda tragedin på det här sättet.
