Barnsidan - Vad vore livet utan barn?
Meny

Vad vore livet utan barn?

Jag har funderat jättemycket på en sak. Och eftersom jag alltid själv haft en helt annan inställning så kan jag förstås aldrig få full förståelse för de som väljer annorlunda. Det jag funderat över är det här med att "skaffa barn".

Jag kan helt enkelt inte förstå folk som väljer att inte försöka få barn.

Jo, jag kan förstå såna uttalanden när man är ung. Då speglar det mer en naivitet eller nån form av uppror mot hela vuxenheten och kanske också det oundvikliga åldrandet. Men när en vuxen (30+) människa säger sig inte vilja ha barn vill jag bara skrika "du kommer ångra dig och snart är det försent!!". Rent krasst har man ju inte så många år på sig.

Men kanske är det jag som är naiv då? För att jag inte kan fatta de som väljer bort livets största gåva - att få ett barn. Men vad skulle annars meningen med livet vara? Upptäcka världen, shoppa, meditera och njuta av friden och lugnet i tvåsamhet?

Biologiskt sett är alla levande organismers enda mening just att föröka sig och se till att arten lever vidare. Det kan ju låta banalt och nästan lite omänskligt - har vi inget högre syfte liksom? Men det är ju just det som jag tycker är det fina i den enkla kråksången. Ett barns tillblivelse och födsel är människans största mysterium och mirakel. DET är ett högre sfte. Biologins magi kan dessutom hända vem som helst av oss.

Men, tänker ni nu. Alla de som inte kan då barn då, trots att de försöker? Har de inte förstått meningen med livet? Jo, det tror jag absolut. Annars skulle de inte hitta all den kraft som krävs för att genomgå alla de prövningar som det kan innebära.

Så det som jag fortfarande är mest brydd över är varför det här med barn är ett val. Hur har ni tänkt när ni valt att vilja ha barn? Var det ens ett val?

Inlagt 2007-02-12 10:32 | Läst 9372 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiofem med siffror i fältet här

Adamsmamma (2007-02-19 11:31)
Ända till ca 34 års ålder var jag helt på det klara med att jag inte skulle ha barn. Meningen med mitt liv var inte barn, jag tyckte att de ofödda barnen hade det bäst. Meningen med mitt liv var, som jag uppfattade det då att må så bra som möjligt och att göra gott för andra människor. Ju bättre jag mådde och "godare människa" jag blev kände jag mig helt plötsligt harmonisk, jag mådde bra både andligen, själsligen och hade balans mellan yrkeslivet och privatlivet. Tankarna på barn började snurra runt i skallen och till min mans glädje beslöt jag mig för att ändra inställning! Vilket jag är tacksam för idag givetvis.

Min son är det största som har hänt mig och om några veckor har jag ännu ett barn.
Dessvärre är hela mitt liv i obalans och jag mår jättedåligt. Tyvärr har jag och min man glidit isär och vi har svårt för att hitta tillbaka till varandra. Han är dock en superbra pappa och vårt kommande barn är efterlängtat trots inre kaos.

Jag är glad att jag har mina barn och ångrar inte en sekund att jag valde bort mig själv. Barn är livet.
A O (2007-02-12 20:16)
Uh, vilken arbetsgivare Tova! Avkräva barnlöshet!

Jag ville nog också absolut ha barn - men min plan var att adoptera:)

Men jag försöker se det som att världen har större möjlighet att bli en bra värld nu när mina gener har förts vidare *s*.
A O (2007-02-12 14:35)
Jag tyckte att det var jättesvårt att välja att få barn. Min syn på världen är inte riktigt tillräckigt optimistisk för att jag ska känna mig stolt över att ha satt en nya individer till världen som ska få sota för min tids dåliga miljöval...
Jag är fortfarande väldigt tvehågsen till det valet, det känns oerhört själviskt.
hsirwall (2007-02-12 13:48)
För mig var det aldrig ett "val" - det var min kropp som s a s tog över. Jag kände en enorm längtan i hela kroppen efter barn, både när barn 1 och barn 2 blev till.

Jag har full respekt för de som väljer bort barn. Faktum är att jag önskar att fler kunde ha så pass stor självinsikt att de kunde inse att de inte är lämpade som föräldrar, för alla är faktiskt inte lämpade.

För mig är mina barn det största som hänt mig och visst kan jag tycka synd om de som går miste om det. Samtidigt är det ju inte speciellt lätt och bekvämt att ta hand om ett barn. Man ger upp en stor del av sig själv många av ens egna behov får stå tillbaka.

De som inte har förmåga eller ens vill "offra" sin egen frihet att göra precis vad som faller dem in borde antagligen låta bli att sätta barn till världen. Så - all respekt till dem som väljer bort barn. Tyvärr är det många som (av någon anledning) väljer både och - får barn och orkar sedan inte ge dem den tid och kärlek de förtjänar.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook