En kvinna på topp

Det är svårt för en kvinna att komma till maktens topp. Väl där verkar det väldigt svårt att hålla.

Kristina Axén Olin är ett bra exempel på hur det går för duktiga kvinnor. På tio år har hon klättrat till Stockholmpolitikens absoluta topp, vunnit majoritet, varit engagerad, synts och tagit strid för saker hon ansett viktiga. Samtidigt har hon fött och fostrat tre barn, skött om hus och trädgård, strukit skjortor och till råga på allt förlorat sin mamma. Hon har varit en av de där superkvinnorna som man aldrig förstått hur de får ihop det.

Jag tycker att jag har svårt att få tiden att räcka till. Jag har långt ifrån ett toppjobb, jag stryker inga skjortor och jag har inte tre barn (än) - ändå är det svårt att få till den där himla balansen. När jag läser DN's intervju med Kristina förstår jag att hon inte heller haft nån balans.

Även om hennes situation är sorglig känns det befriande att läsa att det är inte bara jag som sliter med balansen och alla roliga och nya utmaningar som drar. Kristina berättar, med Luther på axeln, att ett sätt att hantera krisen har varit att lämna in skjortorna på tvätt och strykning istället för att göra det själv.

För att komma till toppen och hålla sig kvar måste kvinnor inse att de inte kan göra allt själva. Egentligt måste alla kvinnor inse detta, det blir bara extra tydligt för superkvinnor som kan pressa sig så hårt att de med tabletter och alkohol som hjälp går rätt in i väggen.

De som gillar att skattemedel ska användas för att subventionera hushållsnära tjänster jublar och säger att flera kvinnor måste sluta skämmas över att köpa in hjälp.

Självklart ska man inte skämmas över det, men jag kan inte förstå varför man i första hand ska tänka att en kvinnas arbete ska ersättas med en annan kvinnas (dvs "köpa in tjänsten"). Varför inte tänka att det här är ett ansvar vi i familjen ska dela? Vad har Kristinas man gjort de här tio åren? Kunde han inte någon gång strukit eller lämnat in sina skjortor själv? Kristinas äldsta barn är 13 och 10 år, har de hittills varit för små för att ta ansvar för gymnastikpåsar och matsäckar?

Kristinas svar är "Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma. Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker."

Det står år 2007 i årets almanacka.

Lämna gärna en kommentar!

Charlotte Jacobsson (2007-01-17 17:15)
Ja, om det nu ska subventioneras så ska det givetvis gälla alla. Men jag tror inte att lågavlönade ensamma mammor kommer ha råd ändå ens med subvention.
Det ideala vore väl om man gemensamt kunde lösa det i hemmet, men vi har nog alla problem att få tiden att räcka till - och kanske även pengarna. Olika jobb ger ju olika förutsättningar både för tid och ekonomi.
Jag håller med Tova om att familjen borde komma först, men en ensam mamma/pappa kan inte tänka så. Och alla andra som av olika skäl inte kan (vill) lösa det genom mindre pengar, mindre arbetstid ska givetvis ha rätt att anlita olika hushållstjänster om de anser att det ger dem mer tid med familjen hellre än att bränna ut sig i förtid. Jag kan bara inte se varför detta ska styras uppifrån utan avgörs bäst inom resp. familj utifrån deras behov.
Att det här med svarta och vita tjänster är ett problem är sant, men är inte risken stor att det alltid finns de som tjänar på att arbeta svart trots subventioneringar? Jag anser att subventioneringar först och främst ska gälla vård och omsorg i första hand. Ta bara tandläkarbesök som ju har blivit snudd på en klassfråga nu sedan subventioneringarna sänkts/tagits bort. Jag var häromdagen till min tandläkare samt hygienisten och det kostade 1180:- De pengarna kunde ha räckt till en hemskt massa andra saker, men jag anser att tänder är bra mycket viktigare än t ex vem som stryker min tvätt eller skurar mina golv.
Och för att kommentera den sista raden i mias text så förväntar sig väl barnen det vi lär dem, eller? Har alltid mamma skött vissa saker så blir det ju så i deras ögon också. Om vi lär dem något annat så blir det ju förändringar när de växer upp.

Barnsidan (2007-01-17 13:43)
Jag tycker om att folk använder hushållsnära tjänster. Och jag kan se att det finns en anledning till att subventionera de tjänsterna, men inte som ett sätt att främja jämställdheten utan som en öppning för alla de som ofrivilligt tvingas jobba svart för det är för dyrt att ha den typen av tjänst vitt. Värdet av en tjänst avgörs idag (för privatpersoner) av vad tjänsten kostar svart. Klart ingen har lust att betala vitt (och dyrt!) då och därmed tvingas fler jobba svart - det har blivit gängse ibland privatpersoner.

Men jag tycker det är sorgligt när man som par inser att kvinnan inte hinner saker (som mannen borde ha gjort eller hjälpts åt med) ropar efter en annan kvinna att göra jobbet.

Charlotte Jacobsson (2007-01-17 12:45)
Jag kan egentligen inte se något fel i dessa s.k. "pigjobb" - om nu någon kvinna (eller man) tycker att det är okej för dem att arbeta i andras hushåll, så tycker jag att det är jättebra. Givetvis med marknadsmässig lön, alla avgifter osv! Om alternativet är arbetslöshet så är det ju ännu mer givande att man kan starta eget t ex inom denna bransch.
Om nu andra anser att de har råd att betala för denna service är det ju ett val de gör - för mig finns det ingen principiell skillnad mellan att gå till kemtvätten el. ha någon som kommer hem till mig och gör jobbet.
Men jag tycker inte att det ska subventioneras, utan man ska få betala vad det kostar och göra valet själv utifrån sina behov och vad man anser sig ha råd till. Ungefär som frisören - ingen subventionerar att du ska vara snygg i håret...
Däremot kan man ju fråga sig varför så många fortfarande framhärdar i en traditionell indelning av hemmet? Min man stryker oftast sina skjortor själv och jag är ändå hemma med barn!! Fast ska han vara extra fin stryker jag...
Vi låter intresse och kompetens styra - t ex är jag helt ointresserad av bilen (bortsett från att köra) och min man är inte det, så därför är det hans område. Jag å andra sidan är road av matlagning så oftast är det jag som står för den biten. Traditionellt javisst, men samtidigt för oss praktiskt och bäst resultat så.
Hur det blir när jag börjar arbeta igen däremot, det kommer nog att ställa ökade krav på oss båda. Min mans arbetstider med kundbesök och resor och sena kvällar kommer nog att ställa till förtret och frågan är hur enkelt det eg. kommer att bli att bara säga att "är klockan 17 så är den 17".
Antar att det blir en del trial and error under en övergångsperiod...