Glöd eller Aska?
Publicerad: 2005-03-29
Om kärleken och vardagen...
Vet ni, att ha det barnfritt hemma ett slag är verkligen både en prövning och ett lyft. Helt plötsligt finns ingen tonåring som fyller tysta stunder med prat och andra ljud eller påkallar uppmärksamhet just när man vill vara ifred.
Det är ju inte helt okomplicerat att samleva med någon och vi som bott tillsammans i så många år nu faller lätt i vardagslunken... Somliga dagar finns det helt enkelt inte så mycket att tala om och då tiger vi mest. Det är då frånvaron av tonåringen märks väl. Det blir väldigt, väldigt tyst. Så tyst att jag blir rastlös och irriterad. Som nu i påsken när det var extra lediga dagar och vi skulle försöka fylla 4 dagar med meningsfull samvaro mot en normal helgs två dagar. det är ju inte så att det blir osämja, nej då... men en smula tristess kanske är ordet. Vi rådde bot på den värsta tristessen genom lite turistande i närmiljön samt promenader. Men tystnaden... den är det värre att göra något åt.
Men ändå behöver jag mina ensamma stunder... På helgerna stjäl jag mig dem tidigt på morgonen, i veckorna blir det sämre, då hinns det knappt med. Mannen sover gärna lite längre när han är ledig och det tycker jag om. Jag vill sitta vid datorn själv med mitt kaffe och mina tankar en stund... inte prata och vara social.
Sedan har vi å andra sidan kärleken och glöden... Det är inte lätt att vara förälskad och ha ett samliv när man har en tonåring i huset :) I synnerhet inte när tonåringen är en nattuggla och föräldrarna är det inte... Och när tonåringen är på vift så visar det sig att tröttheten är större än kåtheten :) Fast det känns lite trist ändå... Vi kunde ju ha passat på liksom... när vi är ensamma och inte behöver vara rädda för att bli hörda. Det är i det läget man får plocka fram sin humoristiska sida, rycka på axlarna åt det och skratta åt att vi somnar istället.
Det är också en insikt... att man faktiskt är nöjd ändå i vissa lägen. Bara att få vila på samma kudde och höra varandras andetag räcker faktiskt ibland.
Skrivet av: Ingela N
Jag är... ja, vem är jag? Numera ingen lätt fråga att svara på men jag gör väl ett försök då.
Jag är sambo med Mannen sedan massor av år. Har två döttrar födda -83 och -89 samt en son född -90. Sonen, vår Björnis, dog efter en tids sjukdom i mars 2003. Sedan dess är inget i mitt liv riktigt sig likt och somliga dagar är väldigt tunga.
Jag skriver en del, bl a Bloggar här på Barnsidan men också andra texter. Fotograferar när jag får låna min kamera (den yngre av döttrarna lägger oftast beslag på den) och så är jag en datanerd som gillar att bygga hemsidor.
Och så har jag en blå cykel...
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Mimmi Forsberg (
2005-03-29 23:55)
Det e ju den barnfria tiden man oftas längtar till, o så slås man ned av tystnaden.....
Jag har ett stort behov av att få vara ensam, men som det är nu verkar det totalt omöjligt=( Lever dock upp då jag får min ensamna helg oftas bortrest vilket inte e vad jag egentligen vill men ändå...Hur kul var det inte att kunna fylla ett litet kollegieblock med en massa ord som bara sprutar ut...Har dock inte tiden o orken att skriva då man har 3 ungar, en karl som hänger runt .
Däremot tystnaden om morgonen är guldvärt, fast jag får då allt tralla upp vid 5 snåret=( O det e inte så kul då gubbe o jag e nattugglor tillsammans...
