Dålig självkänsla, något man föds med?

Jag har sedan jag var liten tampats med dålig självkänsla och det är något jag har jobbat med i många många år. När jag gick i skolan var det extra jobbigt då jag tyckte att alla kompisar var så mycket bättre och duktigare än mig. Jag önskar att någon vuxen hade uppmärksammat detta och hjälpt mig så kanske inte tonåren varit så jobbiga för mig.

Med anldening av mina egna erfarenheter har det varit viktigt för mig att vara riktigt uppmärksam på mina egna barn. Det har varit viktigt för mig att ge mina barn allt det jag saknade som liten, uppmuntran, uppmärksamhet, egentid, engagemang, stöd...

Jag kan redan märka på min älsta son som nu är 6år att han redan tampas med dålig självkänsla, han blir sååå otroligt besviken på sig själv när han misslyckas och inte klarar någonting direkt. Han kan tex skämmas och bli besviken på sig själv om han blir ledsen och börjar gråta.
Precis som jag har han dåligt tålamod och jag kan känna igen mig själv som liten när jag ser hur han reagerar ibalnd.
Detta får mig att fundera på vad det är som gör att han lider så av dålig självkänsla. Kan det vara så att vissa människor (och barn) har lättare för att tex bli deprimerade, mer kritiska mot sig själva och då få en dålig självkänsla? Är det något man föds med? Eller kan det vara så att vissa människor (och barn) är mer mottagliga för omgivningen?

Jag hoppas att jag kommer kunna hjälpa Gustav att bygga upp en bra självkänsla.

dumma dumma dator...

Höll precis på att skriva ett långt inlägg om dålig självkänsla hos barn och innan jag hinner spara så backar datorn tillbaka till första sidan. Så nu är ALLT borta och jag får börja om... Tror jag får ta lite lunch först... *pust*

Att våga göra slut med en vän för att rädda sin energi.

Min energi är något som jag nu för tiden är väldigt rädd om, nu värdesätter jag mig själv och vet att jag har ansvar för mig och hur jag mår. Under årens lopp har jag haft "vänner" som ju längre vi varit "vänner" tagit mer och mer energi från mig, de "tog över" mig och jag gav dem för mycket bestämanderätt över Mitt liv och Mina val.
Med facit i hand så skulle jag avslutat vänskapen när de första tecknen dök upp, men jag var för osäker på mig själv och "vännen" hade redan för stor makt över mig. Jag insåg det inte då men nu i efterhand ser jag hur otroligt mycket energi det tog att helatiden vara "vännen" till lags. Det kunde vara allt från att göra saker jag egentligen inte ville, köpa saker jag inte ville... "Vännen" tryckte på, tjatade och det kändes inte som att jag hade något annat val än att göra som den sk. "vännen" sa och tyckte.
Jag har haft ca 3 sådana här relationer med vänner och jag har "gjort slut" med dem alla, vilket jag är otroligt stolt över. En riktig vän respekterar dina åsikter, en riktig vän försöker inte göra om dig, en riktig vän ska inte ge dålig energi och ta makt.
Att "göra slut" med vännerna var bland det svåraste jag gjort, men så glad jag är att jag vågade. Idag är jag väldigt uppmärksam på att inte hamna i likn relationer igen. jag vet vad jag är värd och jag är inte rädd för att säga ifrån om jag känner att en vänrelation är på väg åt fel håll. Jag är rädd om min energi!

Har du "gjort slut" med en vän eller är du i en dålig vänrelation nu? Berätta gärna.

Tankar med the blues

I got the blues... vet inte riktigt varför men nu har jag en period då jag känner mig låg och funderar mycket på livet. Funderar på framtiden och vad som ska hända, går jag åt rätt håll? satsar jag på rätt saker? mår barnen bra? mår jag bra?... funderingarna är många men jag har inte så många svar.

Igår gjorde jag inte många knop, jag tog en pause från allt och bara va (för mig själv). Lyssnade på min inre röst, lyssnade på min kropp, ja jag tog en pause från vardagen och alla måsten. Men lätt var det inte, för gör jag ingen nytta på en hel dag kommer det dåliga samvetet fram.
Vi ställer så många krav på oss själva att vi sällan har tid att bara vara, bara få lyssna och känna. Varför är det så? Varför ställer vi så många krav och måsten på oss själva? När ska vi ha tid att leva och njuta av livet om vi aldrig stannar upp?

Livet är för skört för att stressa runt med alla krav och måsten.